i'm leaving tomorrow

så jag tänkte fortsätta lite på temat eskapism.
jag vill resa.

det roligast jag någonsin gjort är nog att flytta till berlin. det var nog inte berlin i sig som var roligast utan att flytta. att slänga sig ut i något nytt. att behöva bygga upp allt från scratch. och det går otroligt snabbt.
helt plötsligt har man hittat en bästa vän, andra vänner samt hus och hem. och det är jäkligt roligt. det är den där första tiden som är så galen, flippad och rolig. när man bara ger hur mycket som helst av sig själv och som en följd av detta så samlar man på sig så sjukt många nya intryck och minnen.

har man aldrig flyttat till en ny stad så är det svårt att föreställa sig.

liten låda

med sommaren kommer någon sorts längtan. jag uppfylls av någon sorts frihets mani.
för mig har sommaren alltid varit nyårs-natten. du bereder dig för vad som ska hända hela nästa år. ut med det gamla in med det nya. alla nyheter är goda nyheter och det finns en törst efter nya tankar och NYTT NYTT NYTT. ut och uppleva! ny musik!

zum beispiel: jag är en av dem som kom tillbaka från sommarlovet återfödd som t.ex. lajvare. (fast jag var aldrig lajvare!)

det är ju såklart den lätta vägen till förnyelse. nu när man börjar komma upp sig i åren är det så mycket man ska vara. man ska vara sig SJÄLV och man ska kunna ge mycket av sig SJÄLV. PERSONLIGHET.
så det kanske är dags att byta stil på hela personligheten. fast har jag en personlighet?
och ännu värre; orkar jag ha en personlighet. kan jag inte bara få byta stil och det räcker?

får man byta stil när man gått ut gymnasiet? kan jag bli punkare nu? eller gotare?

detta inlägg skulle inte handla om att byta stil eller personlighet.. här jag tappade bort mig själv.

efterlyses:
livsfilosofi
sekt
nya bekantskaper
gotare
sjävl-hjälp-litteratur

FRAMTIDSTRO

VARNING SUMMERING AV INNEHÅLL: BESVIKELSE, JAG, JAG, JAG, BITTERHET

så kan någon bestämma åt mig vad jag ska bli, vad jag ska göra och vad jag ska lägga all energi på?
ett år i berlin och av någon märklig anledning så trodde jag som så många andra att jag skulle få insikt i vad jag borde ägna resten av mitt liv åt. eller inte ens resten av mitt liv utan kanske bar ett år fram i tiden. men icke.
nu i efterhand känns det nog som berlin blev en flykt från pressen och verkligheten efter studenten. då trodde jag att berlin skulle vidga mina vyer, att jag skulle träffa fascinerande och inspirerande människor som jag skulle starta projekt och samarbeta med.

sanningen..
jag går hela tiden och väntar på att någon ska ge mig en uppgift, ett kall. eller ta mig under sina vingar och bara fösa mig framåt. jag borde kanske bli religiös.

man måste hela tiden veta precis vad man vill göra för att kunna göra det. och eftersom jag aldrig vet vad jag vill så blir allting bara halvdant. om jag bara hade den minsta aningen så skulle jag kunna rikta mig åt ett håll.

plus att jag inte tror på mig själv. jag tänker en tanke, en idé, men i samma tanke så tänker jag även "näe, det där kommer aldrig bli av, hur skulle jag kunna..?"

jag ser hela tiden driftiga och duktiga människor runt om kring mig. de har ett tänk som jag inte förstår. ett affärsmässigt, kreativt och analyserande tänk. jag har svårt att tänka utanför ramarna. och att verkligen verkställa.

när jag gör saker så går det ofta bra, och det vet jag men ändå så tar det kanske månader innan jag får det gjort. saker gör mig besviken. det tar emot. och jag är rädd.

bara att börja skriva det här tog månader.

jag behöver någon som kan pusha mig.
jag är stereotypen av någon som är bra på att peppa andra men aldrig gör något själv.
jag är även stereotypen som inte tror på andra i min omgivning.

nu får det vara nog.
tips tack
ingen ömkan tack



min nya roomie