En Resa

När vi kom fram till ön var det redan mörkt. Ekvatorn var inte långt ifrån oss vilket fick dygnet att dela på sig i perfekta representationer av dag respektive natt. Annars är det första som slår emot en den tjocka luften, fukten och lukterna. Blöt jord, aska och salt. Omställningen från flygplanets lysrörsbelysning och AC var påtaglig.

Vi gick ner till stranden och du beklagade dig över ståltrummorna vars metalliska plingande gjorde dig galen. Det var alltid samma melodi. Året innan hade du kommit dit på samma yacht som Vickan och Daniel, det var tider det. Jobbet på båten hade varit värt all möda. Att höra Daniel sjösjuk och att få se Vickan bakfull var den ultimata fantasin för en lyxslav som du.

Stranden var öde och någon hade glömt en urtvättad t-shirt i sanden. Vattenbrynet och sanden smälte ihop till ett och allt såg såg ut som en förlängning av den oupplysta himlen. Den enda ljuskällan var lyset från någon enstaka båt som låg ankrad vid ön intill. Vi promenerade släpandes med våra fötter i sanden. Ljuden från ön kontrasterade det tunga mörkret; cikadorna skrek ut sina gnisslande ljud och havet lät hårt mot stenarna.
Jag kände hur jag inte orkade prata om ön längre och jag var less på båthistorierna. Det blev kortslutning i hjärnan. Du verkade ha så många konstiga historier som du väntat i flera månader på att få berätta. Mina fötter började röra sig fram snabbare och snabbare tills jag nästan sprang. Detta var bättre än att låta någon krystad tystnad slingra sig in i din monolog.

Maneter i vattnet lyste upp och släcktes om vart annat. Det såg ut som en upp och nedvänd himmel där stjärnorna kämpade för att inte slockna efter miljarders års intensiv glöd. Allt för att ge liv åt sketna galaxer och näring åt den ogenomträngliga grönskan som kantar stränder som denna. Fråga var hur mycket maneterna visste? De kanske var i samröre med skogen?
Ur mörkret grep plötsligt långa blöta trådar kring mina ben. De drog mig ner i sanden som jag fick i ögonen, överallt. Jag hörde ett mumlande bakom locken för öronen och vände mig om så våldsamt att de blöta armarna drog sig undan. Det blev tyst igen, stilla. Jag blinkade sanden ur ögonen och såg dig. Du hade håret blött, klibbande i ansiktet och dina byxben släpade i sanden av vattnets tyngd. Två människors pulser överröstade nästan havet.

Vi gick tysta, med hasande steg, runt ön mot hotellet. Vi sade hejdå framför de figurklippta buskarna.
I hissen på väg upp till mitt rum kliver ett par in, jag står tyst i hörnet och låtsas inte känna igen dem. Stämningen i hissen är dålig, de grälar och verkar trötta på varandra. Victoria spyr ur sig förolämpningar tills Daniel skriker:
- Men Victoria, du är tamefan inte bra på någonting annat än att knulla!
Det blir tyst, hissen stannar och jag kliver ut.